Urban Thoms

Whitney Houstons begravning kommer att gå till historien. För när följde miljoner människor över hela världen en direktsänd gudstjänst tillsammans senast? Snart fyra timmar har direktsändningen varat och nu har de kommit fram till predikan. Ja, ni läste rätt!

Marvin Winans har just nu världens öron. Det skulle vara mycket intressant att veta hur många som följer det som händer i New Hope Baptist Church i Newark, New Jersey.

Så mycket kärlek. Så mycket goda ord. Så mycket saknad. Men också så många uttryck för glädje. Musikinslagen har varit helt enastående och jag tror aldrig att jag varit med om en begravning där det skrattats så mycket. Jag instämmer i orden som min vän Charlotte Nordin skrev för en stund sedan i en kommentar på Facebook: Fantastiskt! Och den här tron bekänner jag mig till. Stolt, glad och tacksam, mitt i en begravningsändning... Jag menar gudstjänst.

När R Kelly sjunger "I Look To You", sången han skrev till Whitneys comeback, är det omöjligt att tygla tårarna. När en av talarna beskriver Whitney Houston säger hon: She had nothing but love for you.

Där har ni ett omdöme värt att sträva efter.

Urban Thoms

I skrivande stund begravs Whitney Houston (direktsänds på Sjuan och i SVT Play). Hennes vän och kollega, skådespelaren Kevin Costner, som agerade hennes livvakt i filmen ”Bodyguard” har just hållit ett innerligt tal till sångerskan – ett tal som avslutades med att han tänker sig hur hon träder fram för att möta sin Skapare. Costners slutreplik vibrerade av kärlek och värme:

”When you´ll sing before him, don´t you worry. You´ll be good enough!”

Efter superstjärnans tragiska död den 11 februari på ett hotellrum i Los Angeles har jag läst ett antal skildringar och minnesbilder om henne, bland annat en del bloggar. Endast två har uttryckt sig dömande/hånfullt/nedlåtande. Båda kallar sig kristna. Jag tänker inte genera er med att lägga ut länkar. Ni vet exakt vilka ni är om ni skulle råka läsa detta.

Jag undrar bara: Vad sysslar ni med? Och varför?

Det ni gör smutsar ner bilden av alla troende och påverkar i slutänden även hur folk ser på den Herre som ni hävdar att ni representerar.

Sluta genast bete er på detta vis!

Skämmes, är ordet!

Urban Thoms

Vaknade till nyheten att Whitney Houston inte längre finns ibland oss på jorden och på väg till söndagens gudstjänst spelar bilradion ”Where do broken hearts go”. Det gör ont att höra den vackra rösten och samtidigt tänka på hur en människa med så rika gåvor kan falna för att till sist slockna helt. Allt mer eller mindre inför öppen ridå.

I ljuset av Whitney Houstons öde får refrängen i kärleksballaden som hon sjunger en ännu djupare innebörd.

Where do broken hearts go
Can they find their way home
Back to the open arms
Of a love that's waiting there
And if somebody loves you
Won't they always love you
I look in your eyes
And I know that you still care, for me

På Svenska Dagbladets hemsida skriver Erika Hallhagen vackert om hur texterna blir så oändligt sorgliga i återspegling av Whitneys eget liv.

Whitney Houston var bara elva år när hon framträdde som solosångare i sin barndoms baptistkyrka hemma i New Jersey där hon växte upp. Mamma Cissi Houston var gospelsångare, sångerskorna Dee Dee och Dionne Warwick var kusiner med Whitney och självaste Aretha Franklin var hennes gudmor. Att hon själv skulle bli en lysande stjärna var liksom ”meant to be”.

Och som hon lyste. Första albumet ”Whitney Houston” toppade 1985 USA-listan i en månad och sålde på kort tid 13 miljoner exemplar. En siffra som nu är uppe i 25 miljoner. Totalt har hon sålt mer än 200 miljoner plattor.

Uppföljaren ”Whitney”, som kom två år därefter, blev hennes stora internationella genombrott. På den skivan finns ”Where do broken hearts go” med. I mångas öron spelade hon i en helt egen division och hon kallades kort och gott för ”The Voice”.

Några år senare började livet gå utför för Whitney Houston. Hon har själv erkänt att det var efter filmen ”Bodyguard” (1992) som hon började testa droger. Hennes make Bobby Brown var ökänd för sitt narkotikamissbruk och allt eftersom åren gick blev det tydligt att även Whitney Houston fastnat i drogdimmorna.

Mot slutet av 00-talet försökte hon få ordning på sitt liv och sin karriär, men comebackförsöken misslyckades.

Så när som på några månader var vi lika gamla, Whitney och jag, vilket för mig bara understryker det alla tänker, att hon fick lämna det här livet alldeles för tidigt.

I torsdags gjorde hon sitt sista offentliga sångframträdande på en klubb i Los Angeles. Hon valde då att sjunga ”Yes, Jesus loves me”. Knappt en minut varade numret. Publiken jublade.

I natt hittades hon död på sitt hotellrum, enligt de första uppgifterna av sin livvakt. Bodyguard.

Det är inte svårt att associera sången om brustna hjärtan och längtan efter någon som älskar till Whitney Houston själv. Och vem har inte varit där någon gång i sitt liv?

Miljoner människor älskade Whitney och hennes röst. Men det tycktes inte räcka.

Nu har sångerskan med Rösten gått vidare, till en annan värld. Jag vill hoppas och tro att hon där möttes av en öppen kärleksfamn hos den som hon tillägnade sin sista sång. Det är i den famnen som brustna hjärtan hör hemma.

Urban Thoms

Slits mellan det praktiska i att lyssna på min favoritmusik digitalt via iPhone och den oslagbara känslan av det varma vinylljudet medan man i lugn och ro kan gotta sig åt ett skivkonvolut i fullformat.

Det var därför både motsägelsefullt och trösterikt att ta del av nyheten om Applegrundaren Steve Jobs musiklyssnande. Den digitala musikens störste världsevangelist, mannen bakom iPoden, lyssnade själv bara på vinylplattor - han tyckte helt enkelt att de lät bättre. Och i den åsikten instämmer jag helhjärtat.

Allt oftare kommer jag på mig själv med att fundera på vad den digitala revolutionen gjort med våra ljudvanor. Om den rent av håller på att förvandla en hel generation till ljudanalfabeter.

Vilket ord ska man annars använda för de stackars tonåringar som verkar få nöja sig med att lyssna på sina favoritlåtar genom en skränig mobiltelefon eller en bärbar dator vars högtalarsystem utan undantag är gravt undermåliga? De komprimerade mp3-filer som i dag tillhandahålls för digital lyssning innehåller dessutom endast fem procent av ursprungsinformationen. 95 procent av inspelningen är alltså redan bortskalad av rena utrymmesskäl. Filerna skulle bli alldeles för ohanteliga annars.

Det är en ödets ironi att skivbolag och artister spenderar miljoner pengar och tusentals studiotimmar på att åstadkomma bästa möjliga ljudkvalitet när det för många lyssnare i slutänden mer än väl skulle ha räckt att använda en enkel portabandspelare hemma i sovrummet.

Det här problemet sysselsatte uppenbarligen även Steve Jobs och därför slog han sig ihop med Neil Young. Det är i alla fall vad rockikonen nyligen gick ut och berättade om på en mässa i södra Kalifornien.

I korthet går tanken ut på att skapa ett nytt digitalt format som inkluderar 100 procent av musiken. Neil Young uppger nu att han fortsätter att jobba vidare på sin och Jobs idé.

- Hade Steve levt länge nog hade han till slut prövat att göra vad jag försöker göra, sa Young.

Det löser ju visserligen inte saknaden av rejäla skivomslag som många kan liknas vid små konstverk, men det skulle definitivt rädda generationer från att fortsätta leva i akustiskt armod. Jag kan inte annat än att önska Neil Young lycka till.

Urban Thoms

Det är kort, men roligt och framför allt är det överraskande. President Barack Obama tar chansen och sjunger en liten strof på av soulpastorn och artisten Al Greens slagdängor. Det hela utspelade sig under ett framträdande som Obama gjorde i Apollo Theatre i New York tidigare i januari.

– De där killarna trodde inte att jag skulle göra det, berättar presidenten och pekar mot kulisserna.

PR-staben? Talskrivarna? Säkerhetsvakterna? Sådana frågor får vi aldrig veta svaret på. Skönt att se att det inte behöver bli katastrof när högt uppsatta politiker tar ton.

Trist däremot att YouTube blev tvungen att stänga kommentatorsfunktionen på grund av alla rasistiska tillmälen.

Hur som helst, här kommer den sjungande presidenten.

Urban Thoms

"Joyful noise". Så heter filmen som kan vara årets musikhändelse på bioduken. I huvudrollerna finner vi Queen Latifah och Dolly Parton och filmen lanseras som en inspirerande berättelse om musik, hopp, kärlek och förnyelse.

Här har ni trailern:

Handlingen tar sin utgångspunkt i lilla Pacoshau, Georgia, där de dåliga tiderna fått stadens invånare att tappa modet och tron på framtiden. Men hoppet står till kyrkokören i Divinity Church som ska delta i en stor nationell körtävling. Frågan är bara hur kören ska profilera sig.

Den nyutnämnda körledaren, som spelas av Queen Latifah, vill satsa på en traditionell framtoning medan Dolly Partons eldfängda karaktär slåss med näbbar och klor för en modernare, mer vågad repertoar.

Filmen rullar nu för fullt på amerikanska biografer, men frågan är om och i så fall när den kommer till Sverige. Utifrån ovanstående trailer påminner den starkt om en annan film där kyrka och gospeldoftande musik står i centrum, nämligen "The Fighting Temptations" med Beyoncé Knowles och Cuba Gooding Jr. i huvudrollerna. En sevärd film, som aldrig nådde den svenska biopubliken, men som funnits här länge på dvd.

"The Fighting Temptations" är en sevärd film som vi kollat många gånger på hemma i vår familj, framför allt för musikens skull. Så det är väl i högsta grad på sin plats att avsluta denna bloggpost med ett klipp från den också. Håll till godo!

Urban Thoms

Jo, detta är en musikblogg, men just detta inlägg är ett undantag. Är rätt säker på att det intresserar många av er ändå.

I kväll är det nämligen biopremiär för "Soul surfer" - en Hollywoodproduktion som bygger på Bethany Hamiltons berättelse om sitt liv. Tidigt i livet ställde hon in siktet på en karriär som professionell surfare. 13 år gammal hände olyckan som kom att förändra hela hennes liv. En morgon när hon var ute med sin bräda för att bemästra vågorna vid Kauai på Hawaii blev hon utsatt för en hajattack. Hajen bet av hennes vänstra av och Bethany överlevde med nöd och näppe.

Men Bethany gav inte upp sina drömmar för det. Ett år efter attacken var hon tillbaka på surfbrädan och hade dessutom hunnit skriva en bok om sitt öde. Berättelsen kom att intressera filmmakarna i Hollywood till den grad att de redan innan boken kommit ut uppvaktade familjen Hamilton för att få göra en film med samma namn - "Soul surfer".

När Dagen våren 2011 skrev om filmen i samband med att den hade USA-premiär fanns inget intresse hos de svenska biograferna att visa den. De personer som jag då talade med hade inte ens hört talas om filmen, men något har uppenbarligen hänt, för i dag (fredag 20 januari 2012) går den upp på de svenska biograferna. Bethanys berättelse finns för övrigt sedan flera år som bok på svenska (Semnos förlag).

Själv har jag i skrivande stund inte hunnit se "Soul surfer", men jag vet tillräckligt mycket om Bethany Hamiltons öde för att ändå våga skriva att jag är positivt nyfiken. 

Det ska bli spännande att se hur Hollywoodfolket har lyckats med att skildra Bethanys kristna tro, något som enligt hennes bok varit avgörande för hennes förmåga att hantera det hon råkat ut för.

Under inspelningen ledde detta bitvis till kontroverser mellan familjen och filmmakarna, eftersom familjen tyckte att de sistnämnda delvis försökte tona ner det som hade med Bibeln och Gud att göra. Men uppenbarligen blev de överens till sist.

En extra klo är att countrysångerskan och Grammyvinnaren Carrie Underwood (som vi för övrigt kunde se och höra när SVT sände från Countrygalan i Nashville i förra veckan) i "Soul surfer" gör debut på vita duken. Underwood spelar rollen som Sarah Hill, ungdomspastor och mentor åt Bethany.

Se där, det blev ett litet musikinslag, trots allt.

Urban Thoms

Marc Martel, sångare i det Sverigebekanta rockbandet Downhere (två gånger har de besökt Gullbrannafestivalen, senaste gången det hände var i somras) har ofta fått höra att hans röst påminner om Queensångaren Freddy Mercury. Han måste ha blivit smickrad av jämförelsen, för Mercurys förfogade över en av rockvärldens mäktigaste pipor (Freddy Mercury avled 1991 i sviterna av en lunginflammation, i sin tur orsakad av aids).

Med anledning av att Queen nu fyller 40 år som band tyckte originaltrummisen Roger Taylor att det vore läge ett spektakulärt jubileumsfirande. Så i höstas utlyste han en tävling som gick ut på att sätta ihop ett helt nytt Queen, med kompetenta sound-a-likes.

Efter diverse övertalningar från sin fru lät Marc Martel spela in en ansökningsvideo som också lades ut på YouTube. Efter en vecka hade den klickats 3,5 miljoner gånger. Omtumlande!

Kort därefter ringde telefonen från Elen DeGeneres tv-show och ville att Marc skulle framträda i ett av programmen. Och så blev det. Här kan du se vad som hände.

När webbomröstningen nu är avslutad behöver man sålunda inte bli förvånad över vem som tog hem platsen som Freddy Mercury bakom mikrofonen. Just det, Marc Martel.

Som en ödets ironi är Martel inte helt olik Mercury när det gäller utseendet. Kolla porträtten som visas upp i klippen från Ellens show här ovan.

Nu stundar en Nordamerikaturné med The Queen Extravaganza Live Tour. En enorm fjäder i hatten för en av kristenrockens allra mest kompetenta och sympatiska sångare.

Urban Thoms

"Idol" har gjort sitt. "True talent" är avklarat. I kväll har nästa tv-talangjakt premiär när TV4 drar igång upphaussade "The voice" med Carola, Petter, Magnus Uggla och Ola Salo som coacher åt de tävlande.

"True talent", som vi kunnat följa i TV3 den gångna hösten, är en variant på samma format, men "The voice" är originalet och utifrån förhandsväsendet kan man dra slutsatsen att Fyran sätter stora förhoppningar till konceptet. Varför skulle de annars lägga ner "Idol"?

Ska man tro förhandssnacket med coacherna i TV4 i morse är "The voice" ett mjukare format där först och främst rösten räknas. Carola, Petter, Uggla och Salo får inte ens titta på talangerna, bara lyssna på deras röst, förrän de eventuellt tryckt på gilla-knappen. I "The voice" utgår man från det som är unikt för varje artist och satsar på att utveckla individen utifrån dess specifika förutsättningar. Till skillnad från "Idol" där man ska klara att leverera i så många olika genrer som möjligt för att ha en chans på slutsegern.

Tanken med "The voice" låter sympatisk, men nu är det upp till bevis. Och samtidigt med alla positiva föresatser ska man inte glömma bort att även i "The voice" är det tv-publikens röster, inte artisternas, som fäller det slutgiltiga avgörandet. Man får väl be och hoppas att de hänger ihop på något rättvist sätt. 

Min förhoppning är också att coacherna inte, (som absolut varit fallet med juryn i Idol) stjäl för mycket av uppmärksamheten från talangerna som ska vaskas fram. Signalerna från dem som förhandstittat väcker viss oro på denna punkt.

I kväll får vi svaret. 20.00 i TV4 går ridån upp för Sveriges senaste talangshow.

Urban Thoms

God fortsättning, önskar jag alla er trogna läsare av musikbloggen!

Jag tänkte börja året med att tipsa om ett rykande färskt låtskrivarsamarbete som det slår gnistor om. Kanske nyårsgnistor rent av ...

Meriterade kompositören Stephan Berg skrev Carolas schlagervinnare "Fångad av en stormvind", låten som hon 1991 kammade hem hela Eurovision Song Contest med. Han är också upphovsmannen till "Mitt i ett äventyr" som året innan var snudd på att ta henne till den stora Europafinalen i schlagern, men Carola slutade tvåa det året blott 15 poäng efter Edin-Ådahl och deras "Som en vind". Stephan Berg, som sedan flera år har en egen gospelkör, Can´t Stop, har komponerat massor genom åren. Och inte bara schlager.

Frank Ådahl är sångare, musiker och låtskrivare, känd från gruppen Edin-Ådahl och sedan några år ena halvan av brödragruppen Ådahl. Frank har körat bakom massor av meriterade artister och han blev också omskriven när han gjorde den svenska rösten till det vuxna lejonet Simba i Disney´s succéfilm "Lejonkungen". 

Den gångna hösten har Stephan Berg och Frank Ådahl varit i låtskrivarstugan tillsammans och resultatet finns nu ute i form av sången "Mystery of you", en utgåva som framförs av Ådahl, alltså bröderna Frank och Simon, och som ännu så länge bara finns utgiven digitalt.

Jag tänkte bjuda er på videon, i och för sig ingen märkvärdig produktion. Bilderna är drygt tio år gamla och filmade i USA. Men låten ...

Enjoy!